Om boken: 2002 / Richard Brautigan (1935–1984) är kanske den sista av de moderna amerikanska klassikerna som förblir okänd för den ryska läsaren. Hans verk kännetecknas av mild humor, logik ut och in och poetiskt filigranarbete med ord Så, vad har "vattenmelonsocker" med det att göra? Låt oss uttrycka det så här: Brautigans text kommer att "låta" bara om läsaren accepterar metaforen som en metod och inte som ett konstnärligt hjälpmedel. Hjälten i "Watermelon Sugar" är ständigt i något slags förändrat medvetandetillstånd. Allt verkar "fel" för honom, men inte som en beatnik fruktansvärt dödad av droger, utan på något sätt vänligt, lyckligt lugn, i allmänhet, hippieliknande. Läsaren bombarderas med en ström av medvetande, en rad tankar, resonemang, underdrifter. , beskrivningar och konstiga tips. Låt oss fastna, fastna i textens vattenmelonsocker... Den här klibbiga livssirapen verkar sträckas ut i tiden lite mer än nödvändigt. Till exempel är en av de bästa scenerna i boken hjältens avklädning av en tjej som heter Vaida - en process som sträcker sig över flera kapitel: "Det är inte ett lätt beslut - att börja från toppen eller botten av flickan... ” Hela tiden kan man inte skaka känslan av att hjälten helt enkelt är stenad till helvetet: ” Innan jag tog av trosan tittade jag på hennes ansikte... Det var lugnt, och även om blå blixtar fortfarande blixtrade i hennes ögon, se runt kanterna förblev mjuka och ömma, och dessa kanter blev bredare och bredare. Dörren kommer att öppnas för dig av någon som inte alls är sig lik - enligt Brautigan vältrar alla sig i vattenmelonsocker.